med mera

Vita Hästen

2011-03-13T12:42:00.000-07:00

Norrköpings ishockeylag Vita Hästen är nu föremål för en intensiv marknadsföring. Målet är, gissar jag, att bygga upp en trogen skara av fans och sponsrande företag, som ska utgöra basen för den framtida ekonomin. Läste om laget i lokaltidningens annonsbilaga, bara den en ekonomisk satsning som man sällan ser i t ex kultursammanhang. (Som smålänning har jag svårt att förstå varför AB Smålands undertak stöder projektet med annons i bilagan.)

Det som fångade min uppmärksamhet var en sida med rubriken Alla viktiga ting är tre. Och de tre underrubrikerna Kosthållning, Inte bara ishockey samt Norska nålar gör susen.

Att ett slags akupunktur (nålar) kan behövas i en sport som är känd för att vara tuff och hård, det kan jag förstå. Och att det behövs en massa käk för att bära upp uniformen som säkert väger ett ton, det är självklart. Den rubrik som lockade mig var Inte bara hockey. Snälla nån, tänkte jag, har man fattat att det finns en värld utanför hockeyn, har man kommit på att det kan vara till fördel för en hockeyspelare att t ex friska upp kreativiteten i spelet med stimulans från t ex kulturen? Hoppades jag.

Nej, man hade anlitat Kustjägarskolan för att träna kampsporten Krav Maga. Hurtigt berättas om hur en spelare drabbades av en blackout efter "en välriktad knockout" men att denne spelare snabbt kvicknade till för att avsluta passet.

"Så jobbar en riktig fighter" avslutar författaren.

Stå fast, slå hårt. Kriget är här!

Särimner

2011-02-19T09:39:00.000-08:00

I min ordbok läser jag att konsumera betyder förbruka, förtära eller äta. Att använda det ordet för att beskriva vad som händer när man ska förhålla sig till kulturen - böcker, bilder, musik, utställningar, föreställnningar - tycks vara en smitta från det konsumistiska samhället. I varuhusen riskerar vi ingenting, möjligen att förlora pengar, medan mötet med kulturen innebär motstånd, ett hot mot vår världsbild, kulturen kan vara aggressiv, undflyende, kontemplativ.

Nej, den enda tankebanan som är i närheten av vad det är att tillägna sig kulturyttringar, det är att jämföra med "enhärjarna" i Valhall, de i strid fallna, som varje kväll åt upp galten Särimner (se bilden). Dagen därpå återuppstod Särimner bland de levande, lik en bok som ligger kvar på nattduksbordet nästa morron för att åter läsas när andan faller på.

En docka till

2011-02-08T07:38:00.000-08:00

Måste visa den här bilden, (beskuren, från DN) av en rappare, Nicki Minaj. Fotografen knappast fotojournalist utan den som producerar marknadsföringsbilderna av NM. Knogjärnet hör till genren, kanske också attityden. Vad säger den? Hon ska vara cool, överlägsen, sensuell(?), sexig.

Det enda jag gillar i bilden är hårfärgen, den orangea.

Med en mak up som eliminerar varje ojämnhet i yta och färg är vi tillbaka i skyltdockans opåverkbara, släta, konstgjorda mask, döende eller dödande. Säljer den?

Kalla, blanka, hårda

2011-01-31T11:35:00.000-08:00

Varför recenserar inte ekonomijournalisterna reklamvärldens människosyn? Varför gör inte kultursidorna det? Häromdan klippte jag ur en annons för en bil med en grymt flinande front. Bredvid bilen står en märklig "kvinnovarelse". Jag undrar: tror reklamfirman att jag tycker kvinnan är vacker? Tror man kanske att en kvinna bör se ut så, åtminstone den som åker det bilmärket? Eller vill man att kvinnan ska se ut som en skyltdocka?

Det senast alternativet tar jag upp för att jag faktiskt undrade om det inte var en skyltdocka jag såg i annonsen.

I annonsens underdel läser jag att det är Karolina Kurkova och nya CLS vi ser på bilden. Kurkova är en världsberömd fotomodell som till vardags kan se ganska mänsklig ut men här har hon med hjälp av foto och redigering förlorat varje uns av mänsklighet. Varför ska hon se ut så? Som en skyltdocka, avhumaniserad, svslipad, blänkande som en plastrobot?

Jag har länge uppfattat reklambilder från modevärlden som om man vill att vi ska uppfatta modellerna som fientliga, avvisande. Vi ser aldrig en liten töntig flicka som snällt ler mot betraktaren. Musikband kan också ha den här attityden framför kameran. Som om dom sa: kom inte hit, försök inte snacka med oss.

Är det ett naturligt steg att nu fotomodellerna totalt avhumaniseras. De har blivit dockor. Alldeles omöjligt att tala med. Kalla, blanka, hårda!

Det måste kosta på

2011-01-02T12:13:00.000-08:00

Min vän Domherran har med intresse följt eftervalsdebatten. En smula förvånad blev han, när han lyssnade till den gamla ordföranden i Det Nya Högerpartiet, Maja Stare (se bilden). Han reagerade därför att Stares slogan "det måste löna sig att arbeta" påminde om Holkpartiets gamla idé med samma lydelse (om nu inte Domherran mindes fel). Det nya var att Det Nya Högerpartiet drog konsekvenserna av detta och lanserade följdsatsen "det måste kosta på att vara arbetslös".

Än en gång om kulturpolitik

2010-12-18T02:34:00.000-08:00

Jag läser i Birgitta Trotzigs bok Jaget och världen (Författarförlaget, 1977) följande:
Människan ska inte få bli människa. Hon ska förbli ting, arbetskraft, maskindel bland maskiner. Hennes arbete på sin befrielse ska hejdas. Hon ska förbli något som inte har vilja och frihet: något som inte är människa: föremål, lastdjur, en summa för produktionen utnyttjbar energi. Så planeras världen, de nya marknaderna. Någonstans kör hela tiden tanksen fram, gatorna töms, den blytysta skräcken installerar sig och gör sig till herre över nervbanor och känslor. Så rensas läget på den nya investeringsorten. Obeväpnade människor förs bort av beväpnade, till exempel till en fotbollstadion mitt i dagsljuset och solen.

Birgitta Trotzif skrev detta 1974 efter kuppen i Chile. Det kunde likaväl ha skrivits igår: någonstans kör hela tiden tanksen fram...

Än värre

2010-11-26T12:31:00.000-08:00

Hörde idag på Mitt i musiken veckomagasin, P2, Sveriges Radio. Nedrustningen av kulturen tycks oerhört medveten från regeringens sida. Programmet informerade om planerna på att snäva in utbildningen av lågstadie- och förskolelärare på universiteten. Studenterna ska i fortsättningen inte kunna inrikta sig på musik i sin utbildning.
Det är märkligt hur borgerligheten tvättar bort varje uns av kulturell fernissa. Med en snusförnuftig, snustorr pedagogik vill man att lärarna ska forma barnen att ställa in sig i leden av läsa-skriva-räkna-producera-konsumera-objekt.

Fuck kultur

2010-11-11T12:38:00.000-08:00

Domherran och Verklighetens folk ställer sig bakom den nya gymnasiereformen som fullföljer nedrustningen av de estetiska ämnena bild och musik.

Nästa år kommer dessa ämnen inte längre att vara kärnämnen, dvs de ger inga poäng vid ansökan till högre utbildning.

Alliansen tycks inte förstå att de två världarna hänger ihop, den humanistiska och den naturvetenskapliga. Det är en galen uträkning att tro gymnasiereformen skulle gynna tillväxtsamhället. Människorna bakom har inte förstått matematiken.

Skulle du hoppa?

2010-11-01T10:45:00.000-07:00

Idag kom i min brevlåda samhällsinformation från Norrköpings kommun, ett fyrsidigt häfte som kallas trafikbladet. På första sidan berättar kommunalrådet (?) Stefan Arrelid, tillika ordförande i tekniska nämnden (?) att det är viktigt "att ta upp frågan kring hållbart resande och medvetna val".

Ett av de val som häftet ställer är: Skulle du hoppa? (från 14-15:e våningen i ett höghus) eller krocka med en bil i 90 km? Det hela illlustreras med en bild på ett höghus som visar vilka alternativ vi har, om vi skulle hoppa.

I texten får vi veta att moderna bilar är säkrare, i synnerhet om vi väljer bilbälte. Om det finns motsvarande faktorer som påverkar utgången för den som hoppar säger trafikbladet ingenting om.

Det är svårt att göra ett medvetet val, herr kommunalråd. I ärlighetens namn händer det att jag kör bil, ibland i 90 km, helt omedveten om att jag avstått från att hoppa.

Finns det kanske ett tredje alternativ? Kan vi inte ta hissen!

Konst och politik

2010-09-29T01:44:00.000-07:00

Jag läste i tidningen om funderingar kring varför bildkonsten spelar så liten roll i det politiska livet (med vissa kända undantag, t ex Odell). Förklaringarna är säkert många och man kan tveka över om konsten överhuvud ska ta någon roll i det "vardagspolitiska". Konstnärens medel och mål är ju inte i första hand att övertyga - åtminstone sägs det så. Vi ska ställa frågor och inte komma med svar.

Det gångna valet har till stor del handlat om kronor och ören, partiernas berättelser har för det mesta varit "rationella", inte ideologiska, inga känslor,inga idéer.. Just de vägar som konsten tar sig fram på, har politiken undvikit. Så måste det inte vara, båda parter utarmas av den egna ensidigheten.

På fredag den 1 oktober börjar Ahlbäcksdagarna i Smedjebacken. Tvådagarsprogrammet handlar om satir, i bild och i litterär form. Är inte satir en bristvara i dagens samhälle? Förenar inte den goda satiren intellekt och känsla. T ex i Hillersbergs berömda bild av sjöbobonden som spänner en svartskalle framför plogen! Visst är det konst!

Mr Walker

2010-09-19T07:57:00.000-07:00

När jag var liten bodde jag intill en kyrkogård och blev tidigt hemtam i miljön. Kyrkklockorna, den underbara doften från buxbomshäckarna, de välskötta gräsmattorna, gravstenarnas tydliga indelning av samhället i stora och små, allt i en lugn, nostalgisk atmosfär - jag lät mig aldrig skrämmas av osaliga andar eller spökerier. Däremot vände begravningarna upp och ner på min sinnesstämning. Jag har än idag svårt att klara begravningar.

Nu är jag granne med Matteus kyrkogård i Norrköping. Jag ser den från ateljéfönstret bakom bilparkeringen. Det som är nytt är gräsklippningsmaskinerna. Åtminstone en av dem är av märket Walker, vad passar bättre än "Den vandrande vålnaden" i de dödas samhälle?! Det låter som från en amerikansk bombeskader dagarna i ända och jag undrar om inte de döda hötter med näven och kräver griftefrid. Avstängda från både yttre och undre världen dånar kyrkans örtagårdsmästare fram med öronskydden på.

Stefan Teleman

Framtiden slutar i skolan

2010-08-20T09:55:00.000-07:00

Efter en lång, varm sommar möts jag av Jan Björklunds tandglugg i Skarphagen. Han ser så gudomligt snäll ut. Vilken tur för det nya f-partiet att ha en så söt partiordförande. Valbudskapen är som sig bör briljanta. Vad sägs om Ja till Europa?

Varför inte Afrika? Eller Afganistan? Fred med Afganistan! Vilket glädjebudskap! Om det inte vore så att när alla andra gett upp sina ambitioner att skjuta demokrati i talibanerna, då sitter alliansens (och socialdemokraternas) soldater fast i Bender.

En sällsynt blomma

2010-06-04T04:22:00.000-07:00

Alldeles intill den lokal där jag sett svalört och vårlök, hittade jag för några veckor sen en ensam blomma, som jag inte kände igen. Den liknade ramslök som jag träffat på i Skåne vid vandrarhemmet i Haväng. Men det var inte ramslök för blommorna satt inte så tätt. Mina små blomböcker hemma hjälpte mig inte utan jag fick gå till en större flora och där hittade jag i liljefamiljen morgonstjärnan. Jag tror iallafall att det är den och i morse gick jag ut för att kolla bladen som jag inte tittat så noga på. Tyvärr hade en gräsklippare varit framme och det var bara tusenskönorna som klarat sig.
Det ger en särskild känsla att hitta en "ny" blomma, man känner sig som en upptäcktsresande i sin hemtrakt. Tyvärr stod det i den stora floran att blomman var en förvildad prydnadsväxt och det är ju som att träffa på en förrymt lejon från en cirkus, det smäller inte lika högt som att råka ut för ett vilt lejon, i synnerhet i Ektorp. Men morgonstjärnan kommer ursprungligen från Asien och det kittlar lite grand.

Blommor

2010-05-10T11:28:00.000-07:00

En bit från mitt hus växer ett överflöd av vårlök, denna märkvärdiga blomma i sin skiftning från gult till grönt, finlemmad och elegant. Jag tror inte den passar att ta in och sätta i vas. Häromdagen hade svalörten börjat blomma på samma plats. har alltid tyckt att den är lite vulgär, knallgul och blank i kronbladen. När jag var liten visste jag precis var dom växte och väntade otåligt, speciellt var vitsipporna och gullvivorna välkomna. Gullvivans stjälk är ett under i sin mjukla rörform. Varje blomma haralltså sin plats i min estetiska hierarki, skogsstjärnan ligger högt liksom harsyran, Beskowskt jugendfina i sin tunna teckning.

Jag beskriver en estetisk upplevelse, inte en konstupplevelse. Ändå kan jag använda ord som vulgär om svalörten och det ordet brukar inte användas intresselöst i Kantsk mening. Det är laddat och nedssättande. Jag kunde få en tjogofemöring för en vitsippebukett, t o m pengar kommer med på ett hörn. Likväl, en blommas skönhet den bara är. Betyder ingenting, vill ingenting. Sedan kan vi människor kalla gullvivan för gökabyxor, vi förnekar oss inte.

Kissemissar i Paris

2010-04-27T11:36:00.000-07:00

Ytterligare en rapport från Paris: jag kan med glädje meddela att jakten på figurationer var lyckosam. Inte bara i Norrköping finns de populära bilderna på kattungar som varje vykortsförsäljare med självaktning måste ha på lager. Även Paris bjuder ut dessa bilder och lockar fram våra mest beskyddande ömhetskänslor.

Kanske kretsen kring den antiklängtande tidskriften Axess här erbjuds en samtida figuration utan modernismens förvrängningar. Risken föreligger föstås att starka känslor hos konstnären ställer till det. Den intresselösa konsten kan komma på villovägar om kissemissarna är alltför söta.

En engelsk professor (som åberopas i Axess) menar att Venus från Milo aldrig väckt sexuella begär hos åskådaren, bara rent estetisk njutning. Detta är alltså ett exempel på den intresselösa konsten. Hur professorn ska styrka sin tes är obekant. Poängen är förstås att konst inte bör väcka några känslor alls - förutom estetiska.

Paris

2010-04-02T23:50:00.000-07:00

Paris! Fyra dagar med metro, museer och regnblåst varvat med solsken och begynnande lövsprickning. Centre Pompidou och d´Orsaymuseet, det känns vant. Från impressionismen och framåt, hemtamt och vänligt, endast Matisse rör om i min konstnärssjäl.
Saknar en bråkig, brötig konst, jag får åka till Berlin för att livas upp av dada och den tyska expressionismen nästa gång. Kan det vara så fortfarande, som en doktorsavhandling beskriver mottagandet av den tyska expressionismen under de första decennierna av 1900-talet, att vi här i Sverige har vårt fokus (om vi har nåt) på den franska estetiken, elegansen, espriten?
Jag ställer ut tillsammans med en brokig samling konstnärer på ett litet galleri i sorbonnekvarteren. Flertalet deltagande kommer från arabisktalande länder. Vernissagen var vänlig och informell med presentation och kinesisk konsertpianist som dundrade iväg en polonäs av Chopin så att tavlorna darrade. Den irakiske konstnären Ali M Ismael hade inviterat mig. Han målar själv kalligrafiinspirerade bilder.

Fänrik Ståls rikoschetter

2010-03-19T01:07:00.000-07:00

Läser idag att krigsministern ska ta hand om veteranerna från Sveriges "militära insatser" utomlands. Han kommer säkert att inspireras av USA:s långa erfarenhet på detta område.

"Regeringen skapar därför bl a ett minnesmonument" och inför en särskild minnesdag. Eftersom regeringen knappast kan ha så stor erfarenhet av skulpturala uppgifter, vill jag gärna bidra med ett förslag till monument (se bilden!).

Jag har dessutom en del idéer kring ceremonier på minnesdagen. Varför inte defilerande soldatgossar, Tolgfors pojkar, och en hymn till fosterlandet med titeln Fänrik Ståls rikoschetter.

överläkaren

2010-02-04T11:21:00.001-08:00

Det verkar som den här bilden inte är lika glasklar som jag trodde. Det är inte något angrepp på läkarkåren. istället tänkte jag på försäkringskassans tjänstemän som tycks ha övertagit läkar-kårens roll. (Man ska aldrig förklara en bildvits!)
Stefan

Ledarkommentar

2010-02-03T02:19:00.000-08:00

Stina Opitz kommenterar DN:s ledare (se nedan)
Att konst kan förbättra världen hade jag nästan glömt till Anna Odell gjorde sitt starka verk.Jag var på Linköpings Bibliotek under en psykiatrivecka och fick höra psykiatern Thomas Eriksson tacka Anna O och säga något i stil med: Tänk att det ska vara en ung konstnär som visar oss inom pskykiatrin vägen till en humanare behandling. Jag hörde också Åsa Nilsonne, professor i psykiatri på Karolinska i radio säga att hon trodde att bältesläggning skulle omvärderas efter Anna O:s verk.A propos konstförakt: Vad sägs om Göran Hägglund KD med sitt "verklighetens folk"?I Newsmill skrev han ett inlägg med rubriken " Allians för Sverige måste sätta stopp för kulturdekadensen".Stina O

dagens meddelande

2010-01-27T21:46:00.001-08:00

arbetslinjen

2010-01-26T13:26:00.000-08:00

en dag i januari

2010-01-21T10:06:00.001-08:00

DN:s ledare

2010-01-13T02:42:00.000-08:00

Onsdag den 13 januari stiger Rikard Westerberg, ledarskribent på DN, in i kulturens sfärer. Ett åtal mot en konstnär i Lund, som sprejat fyra kvinnor med färg, föranleder Westerberg att komma med en rekommendation: En lämplig kandidat för Konstfacks masterutbildning, måhända?
Det har sagts i samband med senaste årens mediala spektakel kring enstaka konstaktioner, t ex Anna Odells, att mycket av kritiken är uttryck för konstförakt.
Westerbergs tre meningar på DN:s ledarsida hör hemma i den genren. Förhoppningsvis vinner han inga poänger med en så lättköpt notis.
Stefan Teleman

Henrik Bernhard Palmaer

2010-01-05T06:12:00.000-08:00

Vem kan säga att "jag tar ansvar för att detta krig startades"? Vem kan väga allt det elände, lidande, människooffer, skador, förstörelse ett krig leder till mot de "vinster" segern leder till? Frågan är av en sådan dimension att jag knappt vågar skriva om den.
Författaren och tidningsmannen Palmaer (1801-1854) skriver i satiren En liten lustresa om hur vetenskapens utveckling kommer att leda till "ett förstörelsemedel så starkt, att slutföljen av ett krig två folk emellan måste bliva – icke det enas kuvande genom det andra, utan bådas totala ruin." Han hade rätt om förstörelsemedeln men ej i förhoppningen om att "en evig freds nödvändighet" var given.
Krig startas på behörigt avstånd från beslutsfattarna. Krigen bedrivs på behörigt avstånd från vapentillverkarna. Den totala ruinen begränsas till Vietnam, Palestina, Tjetjenien, Irak, Afganistan, Somalia?, Jemen?..
Vi kan inte säga farväl till hjältarna, som Palmaer önskade.
Svenska legosoldater i Afganistan riskerar sina liv, därför att vi människor inte hunnit till den mänsklighet (det vågade inte Palmaer hoppas på) som ersätter krig med en mänsklig politik.
Stefan Teleman

Fredssoldater

2009-12-28T13:16:00.000-08:00

Jag har inte sett utställningen Fredssoldater på Armémuseum, men gång efter annan hittar jag annonser om den i DN. Fastnade för den här bilden, som används i marknadsföringen. Den visar en soldat som med hjälp av schäfer och automatgevär jagar fem pojkar. Vad vill utställningsarrangören säga med en sådan bild? Att fredssoldater jagar barn (medan krigssoldater jagar vuxna)?
Vi har ett krig (eller hur?) med svenska fredssoldater på ena sidan och på andra sidan motståndarna som för krig med hjälp av krigssoldater. Den amerikanska armén, består den av freds- eller krigssoldater?
Är det så att Sverige, liksom under andra världskriget, faller undan för en aggressiv stormakt, i det här fallet USA, med förhoppning om att slippa sanktioner, ekonomisk isolering eller andra bestraffningar?
Stefan Teleman

Hans Hermansson

2009-12-19T07:36:00.000-08:00

Apropå vad jag skrev under rubriken Det udda och det smala vill jag ge ett exempel på en både personlig och givande presentation av en ny bok. Det skedde på Norrköpings konstmuseum för en vecka sen, då boken om konstnären Hans Hermansson släpptes. Vad kulturen saknar i resurser vinner den i närhet, vi slipper kommersens enfaldiga yta men når å andra sidan inte så många.
Gunnar Lindqvist, tidigare chef för länsmuseet i Linköping, samtalade med Hans Hermansson, konstnär, född och bosatt i Östergötland. Ett samtal präglat av öppenhet och humor! Vi fick prov på hur Hans upplevelser från barndomens slättland fortfarande sätter avtryck i hans bilder. Bokens reproduktioner gör verkligen bilderna rättvisa (och det händer inte så ofta, det vet jag av egen erfarenhet). Den räcka av förvandlingar från fotografens bild över scanning till tryckeriets plåt och slutligen tryckproceduren bjuder på ett otal felkällor. Fotografen Jonas Sällberg svarar för det mesta av fotograferandet.
Gunnar Lindqvist, Bia Mankell, Stefan Hammenbeck, Bo Borg och Bo Sylvan har skrivit om Hans Hermansson.
Redaktör, dvs han, som pusslat ihop alla bidrag till en vacker bok, heter Dag Källman, Vadstena.
Jag hoppas att boken recenseras i norrköpingstidningarna, det vore naturligt med tanke på Hans Hermanssons roll i den östgötska konsten.
Köp boken, den finns bl a på konstmuseet i Norrköping.
Stefan Teleman

Förutanskap

2009-12-16T13:45:00.000-08:00

En bild ur

DOMHERRANS LIV

ur DOMHERRANS LIV

2009-12-13T11:38:00.000-08:00

DOMHERRAN

2009-12-09T09:03:00.000-08:00

Jag har gjort en ny bekantskap, han heter DOMHERRAN. Han är en personlighet med synpunkter på det mesta och han delger sin mening med förtjusning och en tyngd som rimmar väl med kroppens rondör. Vi känner igen honom på baskern, denna klassiska huvudbonad som var så populär bland kulturarbetarna förr i tiden.

Bröstets vackert röda är förstås också ett välkänt kännetecken. Framöver kommer jag då och då bereda honom plats, han formulerar sig med förkärlek i bildform.

Stefan Teleman

KONK PACK

2009-11-30T13:15:00.000-08:00

En vän till mig, han är död nu, sa en gång att han brukade fixera en punkt på väggen framför sig när han var på konsert. Det gjorde han för att inte somna, det kan ju vara lite genant om man plötsligt börjar snarka mitt i ett känsligt pianissimo (andra sluter ögonen utan att somna(?)för att koncentrera sig på musiken). Jag menar att en konsert är och bör vara ett all-konstverk. Vad jag ser är mycket viktigt för helupplevelsen, däremot kan jag var utan luktsensationer.
Ikväll var jag och lyssnade på gruppen Konk Pack, på Norrköpings konstmuseum. Harlekinen är ingen idealisk scen, den här gången hängde en tom filmduk bakom gruppen, jag retade mig på den. Men med åskådarläktaren byggd i gradänger ges man ett ovanifrånperspektiv som är givande.
De tre musikerna var sinsemellan väldigt olika, mannen till vänster med mjuka, mörka lockar, arbetade frenetiskt på sin analoga synthesizer, han krängde, svängde, kastade sig över synten som ett uppretat lejon. Mannen i mitten i ett långt, "farligt" ansikte, totalflintis, var slagverkare. Hans specialare var att dra ett metallföremål över "trumduken" så att ett skärande ljud uppstod. Arsenalen av attiraljer var minst sagt bred, bl a satte han ljud med hjälp av en kedja som han virade kärleksfullt kring sina armar. Å så tredje mannen i gruppen, han liknade katten Findus husse Pettersson. Mycket koncentrerat arbetade han med en hemmagjord liten elgitarr, så såg det ut i alla fall. Ingen tittade upp, inte på varandra eller på publiken under hela konserten. De var allvarliga (seriösa), intensivt koncentrerade på sitt jobb. Först när "stycket" var slut såg de försiktigt upp och trumslagaren (!) log snällt.
Arrangören Annan Musik skriver i ett informationsblad att Konk Pack är "one of the most exciting improv groups in the world".
Det tror jag gärna! Jag och ett tiotal andra kan skryta med att ha sett (och hört) dom.
Stefan Teleman

TILL KYRKOMUSIKENS FROMMA?

2009-11-22T09:44:00.000-08:00

Kan knappast säga att jag är en from kyrkobesökare, men kyrkans konserter vänder ofta mitt vrånga sinne till det bättre.
Det är glädjande att Norrköpings kyrkor tycks ha blivit allt generösare med stora, krävande satsningar, som nu den 6 december, då Händels oratorium Messias ska framföras i Hedvigs kyrka under Sara Michelins ledning.
Händel var en kosmopolit, en av det framväxande borgerskapets fria kompositörer (första halvan av 1700-talet) som lämnade Tyskland för att göra en enastående karriär i England. Han var nära att gå i konkurs och tvingades överge sina italienska operor (som blivit omoderna) för att istället skriva oratorier. Ekonomin ordnade sig så småningom och skulderna kunde betalas tillbaka.
Vet inget om ekonomin i Hedvigs eller S:t Olais församlingar men man brukar ju tro att Svenska kyrkan är solvent. Jag blir förvånad när jag ser att för att föra detta oratorium i hamn krävs ekonomiska bidrag inte bara från Holmen utan också från tre begravningsbyråer!
Jag undrar: Ska den jublande Hallelujakören med budskapet om människosonens ankomst finansieras av tre begravningsbyråer. Kunde man inte väntat till påsken? Och så Holmen på Händelö? Det får bli tidningspapper i krubban.
Stefan Teleman

konstliv

2009-11-11T13:52:00.000-08:00

Kan inte tro att bloggandet blir särskilt kontinuerligt, det får bli som det faller sig. Har länge funderat över i vilket sammanhang konstnären i landsorten har att fungera i och jag startar där.
Först, utan att ta till alltför stora ord, vill jag gärna se konstlivet som en del av det offentliga livet , vilket för mig innebär att konsten bör nagelfaras lika kärleksfullt eller skoningslöst som varje annan meningsyttring, som t ex debattinlägget i den lokala tidningen, det politiska talet i kommunfullmäktige, ett företags årsredovisning, prästens predikan i kyrkan..
Många utställningar lägger naturligtvis inte till så mycket och rymmer inte samma lätt igenkännbara motsättningar som i partipolitiken. Eftersom tidningarna ofta, av rättviseskäl eller av kommersiella skäl?, tycks vilja behandla alla gallerier lika, (man skriver om "allt") förmodar jag att det ibland inte finns så mycket att bita i. Men som sagt, man skriver ändå och väljer i brist på annat att beskriva, att rapportera: den ene målar med akrylfärger, den andre använder akvarellfärger, den tredje älskar blått, den fjärde fotograferar sig själv havande m m. Sen är det ganska behändigt att ta en bild, helst med konstnären intill ett verk och förstora upp den över halva sidan.
Följden blir en trivialisering, allt är lika viktigt, lika tråkigt. Är sen artikeln utan varje tecken på upplevelse från skribentens sida, undrar man om läsaren finner det mödan värt att gå och titta själv. Och det är fatalt, eftersom väldigt få går på utställningar, något flera läser tidningen men stannar hemma med uppfattningen att det där med konst rör inte mig.
Stefan Teleman

med mera

2009-11-08T03:04:00.000-08:00

8 november 2009 12.14
När jag nu sent omsider bestämt mig för att skaffa en blogg, så har alla beslut som föregick skapandet av bloggen tagit musten ur mig. Det får alltså räcka med detta. Framöver kommer förhoppningsvis det hela att handla om kulturens villkor, mindre om privata spörsmål.