KONK PACK

En vän till mig, han är död nu, sa en gång att han brukade fixera en punkt på väggen framför sig när han var på konsert. Det gjorde han för att inte somna, det kan ju vara lite genant om man plötsligt börjar snarka mitt i ett känsligt pianissimo (andra sluter ögonen utan att somna(?)för att koncentrera sig på musiken). Jag menar att en konsert är och bör vara ett all-konstverk. Vad jag ser är mycket viktigt för helupplevelsen, däremot kan jag var utan luktsensationer.
Ikväll var jag och lyssnade på gruppen Konk Pack, på Norrköpings konstmuseum. Harlekinen är ingen idealisk scen, den här gången hängde en tom filmduk bakom gruppen, jag retade mig på den. Men med åskådarläktaren byggd i gradänger ges man ett ovanifrånperspektiv som är givande.
De tre musikerna var sinsemellan väldigt olika, mannen till vänster med mjuka, mörka lockar, arbetade frenetiskt på sin analoga synthesizer, han krängde, svängde, kastade sig över synten som ett uppretat lejon. Mannen i mitten i ett långt, "farligt" ansikte, totalflintis, var slagverkare. Hans specialare var att dra ett metallföremål över "trumduken" så att ett skärande ljud uppstod. Arsenalen av attiraljer var minst sagt bred, bl a satte han ljud med hjälp av en kedja som han virade kärleksfullt kring sina armar. Å så tredje mannen i gruppen, han liknade katten Findus husse Pettersson. Mycket koncentrerat arbetade han med en hemmagjord liten elgitarr, så såg det ut i alla fall. Ingen tittade upp, inte på varandra eller på publiken under hela konserten. De var allvarliga (seriösa), intensivt koncentrerade på sitt jobb. Först när "stycket" var slut såg de försiktigt upp och trumslagaren (!) log snällt.
Arrangören Annan Musik skriver i ett informationsblad att Konk Pack är "one of the most exciting improv groups in the world".
Det tror jag gärna! Jag och ett tiotal andra kan skryta med att ha sett (och hört) dom.
Stefan Teleman