Paris

Paris! Fyra dagar med metro, museer och regnblåst varvat med solsken och begynnande lövsprickning. Centre Pompidou och d´Orsaymuseet, det känns vant. Från impressionismen och framåt, hemtamt och vänligt, endast Matisse rör om i min konstnärssjäl.
Saknar en bråkig, brötig konst, jag får åka till Berlin för att livas upp av dada och den tyska expressionismen nästa gång. Kan det vara så fortfarande, som en doktorsavhandling beskriver mottagandet av den tyska expressionismen under de första decennierna av 1900-talet, att vi här i Sverige har vårt fokus (om vi har nåt) på den franska estetiken, elegansen, espriten?
Jag ställer ut tillsammans med en brokig samling konstnärer på ett litet galleri i sorbonnekvarteren. Flertalet deltagande kommer från arabisktalande länder. Vernissagen var vänlig och informell med presentation och kinesisk konsertpianist som dundrade iväg en polonäs av Chopin så att tavlorna darrade. Den irakiske konstnären Ali M Ismael hade inviterat mig. Han målar själv kalligrafiinspirerade bilder.