När jag var liten bodde jag intill en kyrkogård och blev tidigt hemtam i miljön. Kyrkklockorna, den underbara doften från buxbomshäckarna, de välskötta gräsmattorna, gravstenarnas tydliga indelning av samhället i stora och små, allt i en lugn, nostalgisk atmosfär - jag lät mig aldrig skrämmas av osaliga andar eller spökerier. Däremot vände begravningarna upp och ner på min sinnesstämning. Jag har än idag svårt att klara begravningar.
Nu är jag granne med Matteus kyrkogård i Norrköping. Jag ser den från ateljéfönstret bakom bilparkeringen. Det som är nytt är gräsklippningsmaskinerna. Åtminstone en av dem är av märket Walker, vad passar bättre än "Den vandrande vålnaden" i de dödas samhälle?! Det låter som från en amerikansk bombeskader dagarna i ända och jag undrar om inte de döda hötter med näven och kräver griftefrid. Avstängda från både yttre och undre världen dånar kyrkans örtagårdsmästare fram med öronskydden på.
Stefan Teleman
Att köra gräsklippare med häst på kyrkogården.
SvaraRaderaJag vet inte om det är skvaller och idealistiskt prat men jag har hört att kyrkan i Norrköping har börjat anlita hästar som dragare åt gräsklippningsmaskiner på sina kyrkogårdar. Jag hoppas inte bara av --- av miljöskäl utan också för att de döda skall få griftefrid, som Du skriver Stefan på Din blog idag. Jag blir personligt engagerad och utgjuter ett "Sov i ro" åt min bror Bengt-Göran och min mamma Gun som vilar ut båda efter respektive hårt liv. Hästen är en stark och livskraftig symbol för människan i arbete och lust, och har under civilisationers gång varit vän till mänskligheten. Nu hoppas jag att jag får se en av mina vänner, en kyrkogårdsarbetare jag alltsomoftast hälsar o utbyter tankar med när jag hälsar på familjens döda...kanske inte han går bakom en häst, kanske förhoppningsvis, men i alla fall som ett gott tecken på att naturen kring vår familjegrav vårdas snyggt och väl, som ett tecken på att vi efterlevande inkarnerar i vårt kött och blod och själ även de dödas Minne och Mänskliga livskrafter; så att det blir "Spår i sanden" efter oss alla, och att kedjan av levande ej må brytas.
Myckna levande skojfriska minnen har jag när jag var 6-7 år och vi bodde tre år i Vänersborg, där jag började första klass och där de två minsta av mina fyra yngre bröder föddes, och pappa led alltsom oftast av huvudvärk fått av att värma gudstjänstlokalen med koks till de många mötena och han satte igång med reparation och ombyggnad och vi hade hembiträden, som jag inte var så snäll emot. En gång stod jag först i täten av mina 4 småbröder i köksdörren o glyttade in i köket efter bus; när jag hade lockat mina yngre syskon att slicka på disken som vårat hembiträde hade diskat och torkat och satt på köksbordet. Ja, då grät hon. Förlåt, men vi var barn och saknade våra föräldrar vars tid först och främst gick till Frälsis.
Men nu skulle jag berätta om det skojfriska minnet, i att det låg en kyrkogård mitt emot frälsningsarméfastigheten och där rullade vi barn stora snöklot mitt runt bland gravarna och vi hade jätteroligt. Vi rullade snöbollarna jättestora så vi kunde göra ett hål tvärsigenom dom och turas om att krypa igenom. Det kom inga kyrkogårdsvaktmästare och hytte åt oss att ta det stilla. VI hade jätteroligt, och döden fjärn, på sin höjd började jag gråta när pappa och mamma svar osam om vilket datum det var. Hur kunde dom två bli osams, var min barnsliga reflektion.
En idyll jag beskriver kanske, men livet är hårdare än så, och det var det också i Vänersborg, det tar vi en annan gång!