konstliv

Kan inte tro att bloggandet blir särskilt kontinuerligt, det får bli som det faller sig. Har länge funderat över i vilket sammanhang konstnären i landsorten har att fungera i och jag startar där.
Först, utan att ta till alltför stora ord, vill jag gärna se konstlivet som en del av det offentliga livet , vilket för mig innebär att konsten bör nagelfaras lika kärleksfullt eller skoningslöst som varje annan meningsyttring, som t ex debattinlägget i den lokala tidningen, det politiska talet i kommunfullmäktige, ett företags årsredovisning, prästens predikan i kyrkan..
Många utställningar lägger naturligtvis inte till så mycket och rymmer inte samma lätt igenkännbara motsättningar som i partipolitiken. Eftersom tidningarna ofta, av rättviseskäl eller av kommersiella skäl?, tycks vilja behandla alla gallerier lika, (man skriver om "allt") förmodar jag att det ibland inte finns så mycket att bita i. Men som sagt, man skriver ändå och väljer i brist på annat att beskriva, att rapportera: den ene målar med akrylfärger, den andre använder akvarellfärger, den tredje älskar blått, den fjärde fotograferar sig själv havande m m. Sen är det ganska behändigt att ta en bild, helst med konstnären intill ett verk och förstora upp den över halva sidan.
Följden blir en trivialisering, allt är lika viktigt, lika tråkigt. Är sen artikeln utan varje tecken på upplevelse från skribentens sida, undrar man om läsaren finner det mödan värt att gå och titta själv. Och det är fatalt, eftersom väldigt få går på utställningar, något flera läser tidningen men stannar hemma med uppfattningen att det där med konst rör inte mig.
Stefan Teleman