Fredssoldater

Jag har inte sett utställningen Fredssoldater på Armémuseum, men gång efter annan hittar jag annonser om den i DN. Fastnade för den här bilden, som används i marknadsföringen. Den visar en soldat som med hjälp av schäfer och automatgevär jagar fem pojkar. Vad vill utställningsarrangören säga med en sådan bild? Att fredssoldater jagar barn (medan krigssoldater jagar vuxna)?
Vi har ett krig (eller hur?) med svenska fredssoldater på ena sidan och på andra sidan motståndarna som för krig med hjälp av krigssoldater. Den amerikanska armén, består den av freds- eller krigssoldater?
Är det så att Sverige, liksom under andra världskriget, faller undan för en aggressiv stormakt, i det här fallet USA, med förhoppning om att slippa sanktioner, ekonomisk isolering eller andra bestraffningar?
Stefan Teleman

Hans Hermansson

Apropå vad jag skrev under rubriken Det udda och det smala vill jag ge ett exempel på en både personlig och givande presentation av en ny bok. Det skedde på Norrköpings konstmuseum för en vecka sen, då boken om konstnären Hans Hermansson släpptes. Vad kulturen saknar i resurser vinner den i närhet, vi slipper kommersens enfaldiga yta men når å andra sidan inte så många.
Gunnar Lindqvist, tidigare chef för länsmuseet i Linköping, samtalade med Hans Hermansson, konstnär, född och bosatt i Östergötland. Ett samtal präglat av öppenhet och humor! Vi fick prov på hur Hans upplevelser från barndomens slättland fortfarande sätter avtryck i hans bilder. Bokens reproduktioner gör verkligen bilderna rättvisa (och det händer inte så ofta, det vet jag av egen erfarenhet). Den räcka av förvandlingar från fotografens bild över scanning till tryckeriets plåt och slutligen tryckproceduren bjuder på ett otal felkällor. Fotografen Jonas Sällberg svarar för det mesta av fotograferandet.
Gunnar Lindqvist, Bia Mankell, Stefan Hammenbeck, Bo Borg och Bo Sylvan har skrivit om Hans Hermansson.
Redaktör, dvs han, som pusslat ihop alla bidrag till en vacker bok, heter Dag Källman, Vadstena.
Jag hoppas att boken recenseras i norrköpingstidningarna, det vore naturligt med tanke på Hans Hermanssons roll i den östgötska konsten.
Köp boken, den finns bl a på konstmuseet i Norrköping.
Stefan Teleman

Förutanskap

En bild ur

DOMHERRANS LIV

ur DOMHERRANS LIV

DOMHERRAN

Jag har gjort en ny bekantskap, han heter DOMHERRAN. Han är en personlighet med synpunkter på det mesta och han delger sin mening med förtjusning och en tyngd som rimmar väl med kroppens rondör. Vi känner igen honom på baskern, denna klassiska huvudbonad som var så populär bland kulturarbetarna förr i tiden.

Bröstets vackert röda är förstås också ett välkänt kännetecken. Framöver kommer jag då och då bereda honom plats, han formulerar sig med förkärlek i bildform.

Stefan Teleman

KONK PACK

En vän till mig, han är död nu, sa en gång att han brukade fixera en punkt på väggen framför sig när han var på konsert. Det gjorde han för att inte somna, det kan ju vara lite genant om man plötsligt börjar snarka mitt i ett känsligt pianissimo (andra sluter ögonen utan att somna(?)för att koncentrera sig på musiken). Jag menar att en konsert är och bör vara ett all-konstverk. Vad jag ser är mycket viktigt för helupplevelsen, däremot kan jag var utan luktsensationer.
Ikväll var jag och lyssnade på gruppen Konk Pack, på Norrköpings konstmuseum. Harlekinen är ingen idealisk scen, den här gången hängde en tom filmduk bakom gruppen, jag retade mig på den. Men med åskådarläktaren byggd i gradänger ges man ett ovanifrånperspektiv som är givande.
De tre musikerna var sinsemellan väldigt olika, mannen till vänster med mjuka, mörka lockar, arbetade frenetiskt på sin analoga synthesizer, han krängde, svängde, kastade sig över synten som ett uppretat lejon. Mannen i mitten i ett långt, "farligt" ansikte, totalflintis, var slagverkare. Hans specialare var att dra ett metallföremål över "trumduken" så att ett skärande ljud uppstod. Arsenalen av attiraljer var minst sagt bred, bl a satte han ljud med hjälp av en kedja som han virade kärleksfullt kring sina armar. Å så tredje mannen i gruppen, han liknade katten Findus husse Pettersson. Mycket koncentrerat arbetade han med en hemmagjord liten elgitarr, så såg det ut i alla fall. Ingen tittade upp, inte på varandra eller på publiken under hela konserten. De var allvarliga (seriösa), intensivt koncentrerade på sitt jobb. Först när "stycket" var slut såg de försiktigt upp och trumslagaren (!) log snällt.
Arrangören Annan Musik skriver i ett informationsblad att Konk Pack är "one of the most exciting improv groups in the world".
Det tror jag gärna! Jag och ett tiotal andra kan skryta med att ha sett (och hört) dom.
Stefan Teleman

TILL KYRKOMUSIKENS FROMMA?

Kan knappast säga att jag är en from kyrkobesökare, men kyrkans konserter vänder ofta mitt vrånga sinne till det bättre.
Det är glädjande att Norrköpings kyrkor tycks ha blivit allt generösare med stora, krävande satsningar, som nu den 6 december, då Händels oratorium Messias ska framföras i Hedvigs kyrka under Sara Michelins ledning.
Händel var en kosmopolit, en av det framväxande borgerskapets fria kompositörer (första halvan av 1700-talet) som lämnade Tyskland för att göra en enastående karriär i England. Han var nära att gå i konkurs och tvingades överge sina italienska operor (som blivit omoderna) för att istället skriva oratorier. Ekonomin ordnade sig så småningom och skulderna kunde betalas tillbaka.
Vet inget om ekonomin i Hedvigs eller S:t Olais församlingar men man brukar ju tro att Svenska kyrkan är solvent. Jag blir förvånad när jag ser att för att föra detta oratorium i hamn krävs ekonomiska bidrag inte bara från Holmen utan också från tre begravningsbyråer!
Jag undrar: Ska den jublande Hallelujakören med budskapet om människosonens ankomst finansieras av tre begravningsbyråer. Kunde man inte väntat till påsken? Och så Holmen på Händelö? Det får bli tidningspapper i krubban.
Stefan Teleman

konstliv

Kan inte tro att bloggandet blir särskilt kontinuerligt, det får bli som det faller sig. Har länge funderat över i vilket sammanhang konstnären i landsorten har att fungera i och jag startar där.
Först, utan att ta till alltför stora ord, vill jag gärna se konstlivet som en del av det offentliga livet , vilket för mig innebär att konsten bör nagelfaras lika kärleksfullt eller skoningslöst som varje annan meningsyttring, som t ex debattinlägget i den lokala tidningen, det politiska talet i kommunfullmäktige, ett företags årsredovisning, prästens predikan i kyrkan..
Många utställningar lägger naturligtvis inte till så mycket och rymmer inte samma lätt igenkännbara motsättningar som i partipolitiken. Eftersom tidningarna ofta, av rättviseskäl eller av kommersiella skäl?, tycks vilja behandla alla gallerier lika, (man skriver om "allt") förmodar jag att det ibland inte finns så mycket att bita i. Men som sagt, man skriver ändå och väljer i brist på annat att beskriva, att rapportera: den ene målar med akrylfärger, den andre använder akvarellfärger, den tredje älskar blått, den fjärde fotograferar sig själv havande m m. Sen är det ganska behändigt att ta en bild, helst med konstnären intill ett verk och förstora upp den över halva sidan.
Följden blir en trivialisering, allt är lika viktigt, lika tråkigt. Är sen artikeln utan varje tecken på upplevelse från skribentens sida, undrar man om läsaren finner det mödan värt att gå och titta själv. Och det är fatalt, eftersom väldigt få går på utställningar, något flera läser tidningen men stannar hemma med uppfattningen att det där med konst rör inte mig.
Stefan Teleman

med mera

8 november 2009 12.14
När jag nu sent omsider bestämt mig för att skaffa en blogg, så har alla beslut som föregick skapandet av bloggen tagit musten ur mig. Det får alltså räcka med detta. Framöver kommer förhoppningsvis det hela att handla om kulturens villkor, mindre om privata spörsmål.