Än en gång om kulturpolitik

Jag läser i Birgitta Trotzigs bok Jaget och världen (Författarförlaget, 1977) följande:
Människan ska inte få bli människa. Hon ska förbli ting, arbetskraft, maskindel bland maskiner. Hennes arbete på sin befrielse ska hejdas. Hon ska förbli något som inte har vilja och frihet: något som inte är människa: föremål, lastdjur, en summa för produktionen utnyttjbar energi. Så planeras världen, de nya marknaderna. Någonstans kör hela tiden tanksen fram, gatorna töms, den blytysta skräcken installerar sig och gör sig till herre över nervbanor och känslor. Så rensas läget på den nya investeringsorten. Obeväpnade människor förs bort av beväpnade, till exempel till en fotbollstadion mitt i dagsljuset och solen.

Birgitta Trotzif skrev detta 1974 efter kuppen i Chile. Det kunde likaväl ha skrivits igår: någonstans kör hela tiden tanksen fram...

Än värre

Hörde idag på Mitt i musiken veckomagasin, P2, Sveriges Radio. Nedrustningen av kulturen tycks oerhört medveten från regeringens sida. Programmet informerade om planerna på att snäva in utbildningen av lågstadie- och förskolelärare på universiteten. Studenterna ska i fortsättningen inte kunna inrikta sig på musik i sin utbildning.
Det är märkligt hur borgerligheten tvättar bort varje uns av kulturell fernissa. Med en snusförnuftig, snustorr pedagogik vill man att lärarna ska forma barnen att ställa in sig i leden av läsa-skriva-räkna-producera-konsumera-objekt.

Fuck kultur

Domherran och Verklighetens folk ställer sig bakom den nya gymnasiereformen som fullföljer nedrustningen av de estetiska ämnena bild och musik.

Nästa år kommer dessa ämnen inte längre att vara kärnämnen, dvs de ger inga poäng vid ansökan till högre utbildning.

Alliansen tycks inte förstå att de två världarna hänger ihop, den humanistiska och den naturvetenskapliga. Det är en galen uträkning att tro gymnasiereformen skulle gynna tillväxtsamhället. Människorna bakom har inte förstått matematiken.

Skulle du hoppa?

Idag kom i min brevlåda samhällsinformation från Norrköpings kommun, ett fyrsidigt häfte som kallas trafikbladet. På första sidan berättar kommunalrådet (?) Stefan Arrelid, tillika ordförande i tekniska nämnden (?) att det är viktigt "att ta upp frågan kring hållbart resande och medvetna val".

Ett av de val som häftet ställer är: Skulle du hoppa? (från 14-15:e våningen i ett höghus) eller krocka med en bil i 90 km? Det hela illlustreras med en bild på ett höghus som visar vilka alternativ vi har, om vi skulle hoppa.

I texten får vi veta att moderna bilar är säkrare, i synnerhet om vi väljer bilbälte. Om det finns motsvarande faktorer som påverkar utgången för den som hoppar säger trafikbladet ingenting om.

Det är svårt att göra ett medvetet val, herr kommunalråd. I ärlighetens namn händer det att jag kör bil, ibland i 90 km, helt omedveten om att jag avstått från att hoppa.

Finns det kanske ett tredje alternativ? Kan vi inte ta hissen!

Konst och politik

Jag läste i tidningen om funderingar kring varför bildkonsten spelar så liten roll i det politiska livet (med vissa kända undantag, t ex Odell). Förklaringarna är säkert många och man kan tveka över om konsten överhuvud ska ta någon roll i det "vardagspolitiska". Konstnärens medel och mål är ju inte i första hand att övertyga - åtminstone sägs det så. Vi ska ställa frågor och inte komma med svar.

Det gångna valet har till stor del handlat om kronor och ören, partiernas berättelser har för det mesta varit "rationella", inte ideologiska, inga känslor,inga idéer.. Just de vägar som konsten tar sig fram på, har politiken undvikit. Så måste det inte vara, båda parter utarmas av den egna ensidigheten.

På fredag den 1 oktober börjar Ahlbäcksdagarna i Smedjebacken. Tvådagarsprogrammet handlar om satir, i bild och i litterär form. Är inte satir en bristvara i dagens samhälle? Förenar inte den goda satiren intellekt och känsla. T ex i Hillersbergs berömda bild av sjöbobonden som spänner en svartskalle framför plogen! Visst är det konst!

Mr Walker

När jag var liten bodde jag intill en kyrkogård och blev tidigt hemtam i miljön. Kyrkklockorna, den underbara doften från buxbomshäckarna, de välskötta gräsmattorna, gravstenarnas tydliga indelning av samhället i stora och små, allt i en lugn, nostalgisk atmosfär - jag lät mig aldrig skrämmas av osaliga andar eller spökerier. Däremot vände begravningarna upp och ner på min sinnesstämning. Jag har än idag svårt att klara begravningar.

Nu är jag granne med Matteus kyrkogård i Norrköping. Jag ser den från ateljéfönstret bakom bilparkeringen. Det som är nytt är gräsklippningsmaskinerna. Åtminstone en av dem är av märket Walker, vad passar bättre än "Den vandrande vålnaden" i de dödas samhälle?! Det låter som från en amerikansk bombeskader dagarna i ända och jag undrar om inte de döda hötter med näven och kräver griftefrid. Avstängda från både yttre och undre världen dånar kyrkans örtagårdsmästare fram med öronskydden på.

Stefan Teleman

Framtiden slutar i skolan

Efter en lång, varm sommar möts jag av Jan Björklunds tandglugg i Skarphagen. Han ser så gudomligt snäll ut. Vilken tur för det nya f-partiet att ha en så söt partiordförande. Valbudskapen är som sig bör briljanta. Vad sägs om Ja till Europa?

Varför inte Afrika? Eller Afganistan? Fred med Afganistan! Vilket glädjebudskap! Om det inte vore så att när alla andra gett upp sina ambitioner att skjuta demokrati i talibanerna, då sitter alliansens (och socialdemokraternas) soldater fast i Bender.

En sällsynt blomma

Alldeles intill den lokal där jag sett svalört och vårlök, hittade jag för några veckor sen en ensam blomma, som jag inte kände igen. Den liknade ramslök som jag träffat på i Skåne vid vandrarhemmet i Haväng. Men det var inte ramslök för blommorna satt inte så tätt. Mina små blomböcker hemma hjälpte mig inte utan jag fick gå till en större flora och där hittade jag i liljefamiljen morgonstjärnan. Jag tror iallafall att det är den och i morse gick jag ut för att kolla bladen som jag inte tittat så noga på. Tyvärr hade en gräsklippare varit framme och det var bara tusenskönorna som klarat sig.
Det ger en särskild känsla att hitta en "ny" blomma, man känner sig som en upptäcktsresande i sin hemtrakt. Tyvärr stod det i den stora floran att blomman var en förvildad prydnadsväxt och det är ju som att träffa på en förrymt lejon från en cirkus, det smäller inte lika högt som att råka ut för ett vilt lejon, i synnerhet i Ektorp. Men morgonstjärnan kommer ursprungligen från Asien och det kittlar lite grand.

Blommor

En bit från mitt hus växer ett överflöd av vårlök, denna märkvärdiga blomma i sin skiftning från gult till grönt, finlemmad och elegant. Jag tror inte den passar att ta in och sätta i vas. Häromdagen hade svalörten börjat blomma på samma plats. har alltid tyckt att den är lite vulgär, knallgul och blank i kronbladen. När jag var liten visste jag precis var dom växte och väntade otåligt, speciellt var vitsipporna och gullvivorna välkomna. Gullvivans stjälk är ett under i sin mjukla rörform. Varje blomma haralltså sin plats i min estetiska hierarki, skogsstjärnan ligger högt liksom harsyran, Beskowskt jugendfina i sin tunna teckning.

Jag beskriver en estetisk upplevelse, inte en konstupplevelse. Ändå kan jag använda ord som vulgär om svalörten och det ordet brukar inte användas intresselöst i Kantsk mening. Det är laddat och nedssättande. Jag kunde få en tjogofemöring för en vitsippebukett, t o m pengar kommer med på ett hörn. Likväl, en blommas skönhet den bara är. Betyder ingenting, vill ingenting. Sedan kan vi människor kalla gullvivan för gökabyxor, vi förnekar oss inte.

Kissemissar i Paris

Ytterligare en rapport från Paris: jag kan med glädje meddela att jakten på figurationer var lyckosam. Inte bara i Norrköping finns de populära bilderna på kattungar som varje vykortsförsäljare med självaktning måste ha på lager. Även Paris bjuder ut dessa bilder och lockar fram våra mest beskyddande ömhetskänslor.

Kanske kretsen kring den antiklängtande tidskriften Axess här erbjuds en samtida figuration utan modernismens förvrängningar. Risken föreligger föstås att starka känslor hos konstnären ställer till det. Den intresselösa konsten kan komma på villovägar om kissemissarna är alltför söta.

En engelsk professor (som åberopas i Axess) menar att Venus från Milo aldrig väckt sexuella begär hos åskådaren, bara rent estetisk njutning. Detta är alltså ett exempel på den intresselösa konsten. Hur professorn ska styrka sin tes är obekant. Poängen är förstås att konst inte bör väcka några känslor alls - förutom estetiska.

Paris

Paris! Fyra dagar med metro, museer och regnblåst varvat med solsken och begynnande lövsprickning. Centre Pompidou och d´Orsaymuseet, det känns vant. Från impressionismen och framåt, hemtamt och vänligt, endast Matisse rör om i min konstnärssjäl.
Saknar en bråkig, brötig konst, jag får åka till Berlin för att livas upp av dada och den tyska expressionismen nästa gång. Kan det vara så fortfarande, som en doktorsavhandling beskriver mottagandet av den tyska expressionismen under de första decennierna av 1900-talet, att vi här i Sverige har vårt fokus (om vi har nåt) på den franska estetiken, elegansen, espriten?
Jag ställer ut tillsammans med en brokig samling konstnärer på ett litet galleri i sorbonnekvarteren. Flertalet deltagande kommer från arabisktalande länder. Vernissagen var vänlig och informell med presentation och kinesisk konsertpianist som dundrade iväg en polonäs av Chopin så att tavlorna darrade. Den irakiske konstnären Ali M Ismael hade inviterat mig. Han målar själv kalligrafiinspirerade bilder.

Fänrik Ståls rikoschetter

Läser idag att krigsministern ska ta hand om veteranerna från Sveriges "militära insatser" utomlands. Han kommer säkert att inspireras av USA:s långa erfarenhet på detta område.

"Regeringen skapar därför bl a ett minnesmonument" och inför en särskild minnesdag. Eftersom regeringen knappast kan ha så stor erfarenhet av skulpturala uppgifter, vill jag gärna bidra med ett förslag till monument (se bilden!).

Jag har dessutom en del idéer kring ceremonier på minnesdagen. Varför inte defilerande soldatgossar, Tolgfors pojkar, och en hymn till fosterlandet med titeln Fänrik Ståls rikoschetter.

överläkaren

Det verkar som den här bilden inte är lika glasklar som jag trodde. Det är inte något angrepp på läkarkåren. istället tänkte jag på försäkringskassans tjänstemän som tycks ha övertagit läkar-kårens roll. (Man ska aldrig förklara en bildvits!)
Stefan

Ledarkommentar

Stina Opitz kommenterar DN:s ledare (se nedan)
Att konst kan förbättra världen hade jag nästan glömt till Anna Odell gjorde sitt starka verk.Jag var på Linköpings Bibliotek under en psykiatrivecka och fick höra psykiatern Thomas Eriksson tacka Anna O och säga något i stil med: Tänk att det ska vara en ung konstnär som visar oss inom pskykiatrin vägen till en humanare behandling. Jag hörde också Åsa Nilsonne, professor i psykiatri på Karolinska i radio säga att hon trodde att bältesläggning skulle omvärderas efter Anna O:s verk.A propos konstförakt: Vad sägs om Göran Hägglund KD med sitt "verklighetens folk"?I Newsmill skrev han ett inlägg med rubriken " Allians för Sverige måste sätta stopp för kulturdekadensen".Stina O

dagens meddelande

arbetslinjen

en dag i januari

DN:s ledare

Onsdag den 13 januari stiger Rikard Westerberg, ledarskribent på DN, in i kulturens sfärer. Ett åtal mot en konstnär i Lund, som sprejat fyra kvinnor med färg, föranleder Westerberg att komma med en rekommendation: En lämplig kandidat för Konstfacks masterutbildning, måhända?
Det har sagts i samband med senaste årens mediala spektakel kring enstaka konstaktioner, t ex Anna Odells, att mycket av kritiken är uttryck för konstförakt.
Westerbergs tre meningar på DN:s ledarsida hör hemma i den genren. Förhoppningsvis vinner han inga poänger med en så lättköpt notis.
Stefan Teleman

Henrik Bernhard Palmaer

Vem kan säga att "jag tar ansvar för att detta krig startades"? Vem kan väga allt det elände, lidande, människooffer, skador, förstörelse ett krig leder till mot de "vinster" segern leder till? Frågan är av en sådan dimension att jag knappt vågar skriva om den.
Författaren och tidningsmannen Palmaer (1801-1854) skriver i satiren En liten lustresa om hur vetenskapens utveckling kommer att leda till "ett förstörelsemedel så starkt, att slutföljen av ett krig två folk emellan måste bliva – icke det enas kuvande genom det andra, utan bådas totala ruin." Han hade rätt om förstörelsemedeln men ej i förhoppningen om att "en evig freds nödvändighet" var given.
Krig startas på behörigt avstånd från beslutsfattarna. Krigen bedrivs på behörigt avstånd från vapentillverkarna. Den totala ruinen begränsas till Vietnam, Palestina, Tjetjenien, Irak, Afganistan, Somalia?, Jemen?..
Vi kan inte säga farväl till hjältarna, som Palmaer önskade.
Svenska legosoldater i Afganistan riskerar sina liv, därför att vi människor inte hunnit till den mänsklighet (det vågade inte Palmaer hoppas på) som ersätter krig med en mänsklig politik.
Stefan Teleman